Man packar sina kistor, rullar ihop sovsäckarna och tälten och stuvar hela bagaget på dess vanliga platser ombord. Innan man vet ordet av är allt klart, årorna stötas mot strandbrynet, kanoterna glida ut i strömdraget och föras bort av flodens rastlöst rörliga vattenmassa.
En ny dag har börjat. Tyst och högtidligt upprullar det säregna landskapet sina linjer och färger i morgonens ljus. Himlen är strålande klar. På stränderna växer skog, gles, förvildad och ovårdad bland torra snår av buskar och vass. Endast himlen är blå liksom dess spegelbild i flodytan, allt annat är grått med dragning i brunt och gult, träden äro ännu avlövade, men ha börjat att knoppas, sand och stoft och de avskurna flodterrasserna äro gråa, endast tamariskerna lysa gröna. Även kanoterna och männens urblekta och slitna tjapaner gå i grått, men den spridda flottiljen erbjuder ändå en pittoresk tavla och sången klingar klar i den svala luften.
Vid högra stranden utmynnar en vattenarm från Tarim. Den ser vida mäktigare ut än den är — någon ström synes icke på dess yta och dess tribut till Kontjedaria är försvinnande liten. Icke en fläkt rör sig och långa sträckor ligger floden blank som en spegel, reflekterande stränderna och deras träd. Blott av kanoterna, som ständigt drivas framåt av sina roddare, splittras spegeln för en stund. Ofta hör man änder och andra vattenfåglar lyfta med smällande och vinande vingslag och någon gång slår en fisk i vattenbrynet.
IIIF Color HighRes
