ten blir den förrädiskt mjuk och hal som såpa. Vitt och brett kring Lop-nor är denna schormark för ögat jämn som ett golv, oavsett de små vågformiga åsar och kammar den bildar. För oss som ligga i nivå med vattenytan synes därför ingen strand alls. Vårt läge förefaller därför hopplöst. Det kunde lika gärna vara på öppna havet vi låge och inväntade döden genom drunkning.
Därför blir vår överraskning stor då vi i vertikal ställning känna botten under fötterna. Den ger vika som den mjukaste dy men den skänker oss ändå hopp om räddning. Ingen strand synes. Vi kastas av vågorna i timtal. Ibland är bottnen mera bärig, för en bråkdel av en sekund kan man ta stöd däremot och har en flyktig känsla av hugsvalelse och vila. Småningom kommer bottnen oss närmare. Stormen tjuter som förr, men vågorna bli lägre och mindre våldsamma till följd av deras friktion mot bottnen. Våra vilopauser bli allt längre och somliga sträckor kunna vi gå på halvfast grund släpande kanoten med oss. Utan den vore vi förlorade.
Allt lägre bli vågorna. Stränderna kring Lop-nor äro oerhört långgrunda kilometertals.1 Här kan sjön inte längre resa sig, saltvattnet piskas av stormen men är för grunt för att bilda vågor. Halvdöda av trötthet stanna vi ett tag. Vi måste andas ut. Därpå vända vi med förenade krafter kanoten så mycket, att en del av
1 "Att en sänkning av vattenytan mindre än en halv meter förskjuter stranden ända till fem kilometer, visar hur flackt området är" (Hörner i Resa till Lop, sid. 193).
IIIFカラー高解像度
