国立情報学研究所 - ディジタル・シルクロード・プロジェクト
| |||||||||
|
Den Vandrande Sjön : vol.1 | |
さまよえる湖 : vol.1 |
1
VARA SISTA DAGAR VID LOP-NOR OCH LOU-LAN
glädje. Och där synas tuppen och hönorna, som inte
ägna oss den minsta uppmärksamhet. Men icke skym-
ten av en människa. Lägret var evakuerat. Sovo de,
eller voro de ute på fiske eller hade de funnit några
gamla gravar? Hade de blivit överraskade av utsänt
folk från Urumtji, som tagit dem till fånga och fört
dem bort? Eller hade de ledsnat vid sin långa väntan,
trott att vi omkommit och anträtt sitt återtåg uppför
Kum-daria?
Vi landa. Det första som slog oss var en konstgjord
grotta mellan två lodräta jardangs och med ett tak
av två kanoter. Dess bakvägg bildades av en mur av
mjölsäckar. Där inne fanns våra fyra roddares bagage,
men de kvarlämnades tillhörigheter saknades. Man
kunde se att ett får nyligen blivit slaktat. På en tom-
låda låg ett brev från Bergman. Gagarins gevär, svärd
och päls saknades liksom han själv — underlig väk-
tare tänkte vi, han skulle ju svara för ståndlägrets
trygghet!
Fyra kanoter fattades. Jag frågade Sadik, Babeddin,
Rozi och Ali om de trodde att deras tre kamrater,
Ismail, Tokhta och Musa rymt. Men de ansågo detta
otänkbart.
"I Kontje gå de arbetslösa. Hos er ha de lön, bröd,
kött, te, allt vad de behöva. Varför skulle de då fly!
Sannolikt har Gagarin skjutit en antilop och de ha
givit sig av för att hämta den."
"Högst osannolikt", menade jag. "Någon borde väl
ha stannat i lägret."
12. - H e d i n, Den vandrande sjön. 177
|
Copyright (C) 2003-2019
National Institute of Informatics(国立情報学研究所)
and
The Toyo Bunko(東洋文庫). All Rights Reserved.
本ウェブサイトに掲載するデジタル文化資源の無断転載は固くお断りいたします。