spana mot väster. Från senaste nattläger, n:r 120, ha vi stigit zoo m.
Vi ha redan korsat Su-lo-hos bädd utan att ägna floden någon vidare uppmärksamhet. Den nästan utplånade bädd vi åkt över vid Tien-chen-kung och som saknade varje spår av en vattenfåra, var ingenting annat än samma Su-lo-ho, vilken vi vid Anhsi korsat och funnit vara en skarpt och tydligt tecknad flod med visserligen föga men dock strömmande vatten. Även Tang-hos bädd hade vi funnit lika torr och obrukad. Man fick intrycket att långa år förflutit sedan rinnande vatten sist sökte sig fram genom dessa bäddar.
Nu stodo vi i sanning vid en skiljeväg. Skulle vi svänga av rakt åt väster och pröva den gamla "Sidenvägen"? Där hade jag vandrat, blott en kort dagsled, från Atjik-kuduk (165 km. väster om Tun-hwang) till Toghrak-kuduk den 6 februari 1901, innan jag styrde kosan norr ut genom Pei-shans berg. Stein hade gått där på sin resa 1906-1908 och Hörner och Chen på vintern 1930-193 I. Den korta sträckan av halvannan mil jag tillryggalagt bestod dels av fint stoft, i vilket kamelerna gjorde djupa spår, dels av sand och nyckfullt formade lerterrasser. Längre väster ut hade Hörner funnit en terräng av "mycket löst alluvialt grus". Därtill kom att denna ökenväg är ytterst fattig på vatten. I Toghrak-kuduk eller "Poppelbrunnen" var vattnet drickbart, men sipprade långsamt till.
Bergvägen däremot hade vissa fördelar; dels kunde man vänta att finna hård och bärig mark mellan Peishans låga kammar och trösklar, dels också vatten.
IIIFカラー高解像度
