säger han att den liknar en grovt plöjd och sedan hårt frusen åker — en mycket träffande bild. De kammar och åsar som därvid uppkomma bestå av saltkrusta och block av salt och lera. De äro två till fem decimeter höga. Längre väster ut finner han en skarp gräns mellan det golvjämna hårda "nysaltet" och gammalt "schor"-salt, en gräns som markerar maximum av sjöns utbredning sedan 1921, då den återvände till denna bädd. Flera av bilderna i Hörners bok äro mycket upplysande och skänka ett klart begrepp om denna fantastiska terrängform.
Den "schor"-yta, som betecknar konturerna av Stor Lop-nor och som Hörner och Chen korsade i årsskiftet 193o-3 I då de gingo i fjorton dagar utan att finna vatten, bildar en långsträckt, tämligen likbent triangel, som skickar en spets åt VSV (Kara-koschun), en åt ONO till Hörners läger n:r 61 och den tredje mot nordöst. Den sistnämnda hade jag korsat den 17 februari 1901 ej långt från dess slut och på ett ställe där dess bredd uppgick till knappt två mil. Ar 1906 korsades hela saltskorpan av amerikanen Ellsworth Huntington och år 1914 gick Stein över de båda likbenta snibbarna. Men ingen har grundligare undersökt denna egendomliga gamla sjöbotten än Hörner på sin resa 193o-1931 i sällskap med Chen.
Vid lägret n:r 133 hade vi emellertid åter kommit i kontakt med Lop-depressionen och hade lämnat Sulo-hos flodområde bakom oss. Vi hade med andra ord passerat den tröskel, som enligt Hörner utesluter
IIIFカラー高解像度
