国立情報学研究所 - ディジタル・シルクロード・プロジェクト
| |||||||||
|
Den Vandrande Sjön : vol.1 | |
さまよえる湖 : vol.1 |
DEN VANDRANDE S JON
Från första århundradet f. Kr. härstammar den äldsta skildringen av Tarim och dess slutsjö, bevarad i Han-annalerna. Enligt dessa förenade sig en källflod från Pamir med en annan från Kun-lun, som förlorade sig i Pu-changhavet eller Lop-nor, en saltsjö 3 00 li lång och lika bred. Till följd av misstolkningen av en gammal text trodde kineserna då och sedan genom två årtusenden, att den flod, som förlorade sig i Lop-nor, i nordöstra Tibet åter kom upp till jordytan för att bilda Mittens rikes stora flod, Hwang-ho.
Då alla kinesiska kartor som funnos före 1137 gått förlorade, är den på en stenplatta tecknade och i museet i Sian förvarade kartan den äldsta, som upptar Tarim och Lop-nor (P'u-ch'anghavet).
Av stort intresse är att en europé, som levde i Han-dynastiens dagar, greken Marinus från Tyrus, förvärvat en beskrivning av detta vattensystem, vilken motsvarar den som gives i Han-annalerna. Själv hade Marinus fått sitt vetande från köpmän och agenter vilkas karavaner vandrat på Sidenvägen. Hans framställning övertogs i andra århundradet e. Kr. av Ptolemæus, som på sin karta över Asien längst i nordost inlagt namnet Serica eller Sidenlandet, samt floden Oechardes, bildad av två källarmar och i öster nående sitt slut i en sjö vid foten av en bergskedja.
På Ptolemæus karta finna vi, söder om Oechardes, en annan flod, Bautisus fluvius, likaledes bildad av två källfloder och slutande i en sjö. Många geografer ha identifierat Bautisus med Tsangpo-Brahmaputra i Tibet. I mitt arbete "Southern Tibet", Vol. I, har jag sökt
313
|
Copyright (C) 2003-2019
National Institute of Informatics(国立情報学研究所)
and
The Toyo Bunko(東洋文庫). All Rights Reserved.
本ウェブサイトに掲載するデジタル文化資源の無断転載は固くお断りいたします。