DEN VANDRANDE S JUN
Från Lou-lan mot söder utförde jag därpå en nivellering, som visade tillvaron av en depression i öknens norra del. Höjdskillnaden mellan utgångspunkten vid mitt läger i Lou-lan och Kara-koschuns nordligaste sjöstrand uppgick till föga mer än 2 meter. Lop-öknen visade sig sålunda i stort sett vara nästan lika horisontal och jämn som en havsyta. Den var täckt av i sjöar avsatta sediment av olika ålder och av vinden modellerade till de egendomliga "jardangs" vi lärt känna i det föregående. Stora vidder av äldre sjöbotten bestodo också av "schor" eller salthaltig, till tegel-hårda flak och åsar stelnad lera.
Sedan jag efter kartläggningen av Kuruk-darias torra bädd, undersökningarna kring Lou-lan och navigationerna med kanoter och andra farkoster på de flesta av Tarimdeltats armar och sjöar samt f ramträngandet på Kara-koschun så långt man kunde komma innan vassbestånden blevo ogenomträngliga och sedan jag också korsat den gamla Lop-nor-depressionens nordöstligaste vik — hade jag samlat en erfarenhet och vunnit en överblick över hela området, som tillät mig att uppställa följande teori:
I ett ökenland, vars yta praktiskt taget är lika jämn som havets, måste det rinnande vattnet vara ytterst känsligt för även de minsta nivåförändringar. Under de geologiskt talat korta perioder av halvtannat årtusende, varom här är fråga, kunna sekulära nivåförändringar, framkallade av rörelser i jordskorpan, icke spela någon märkbar roll. Slutsjöns periodiska vand-
IIIF Color HighRes
