hade ögonen på Lop-nors och nedersta Tarims senaste pulsslag. Erik Norin hade redan 21/2 år före den sistnämndes resa klarat ut Kum-darias lopp ända till dess delta vid Lou-lan medan Bergman och Haude konstaterat att den gamla Tarimbädden blivit övergiven av vattnet. Det enda som återstod var att fastslå läget av den slutreservoar i öknen där Tarimvattnet avdunstade och försvann.
Sedan jag, såsom förut är nämnt, funnit att jag, ehuru min expedition var ett kombinerat svenskt-kinesiskt företag och att bland dess medlemmar funnos så framstående lärde som professorerna Hsü Pingch'ang och P. L. Yuan, absolut icke av generalguvernören Chin Shu-jen kunde utverka tillstånd att företaga en resa till Lop-öknen, eller, med andra ord, att alla vägar till Lop-nor inom Sinkiangs gränser för oss voro obevekligt stängda, beslöt jag att bringa en plan till utförande, som paralyserade denne Chin, vilken till och med lämnat marskalk Chiang Kai-sheks order utan avseende — och som eliminerade allt vad Sinkiang hette.
Det gällde att handla snabbt. En vacker dag kunde Schomberg förverkliga sin plan på en vinterfärd till Lop-nor och att Stein var på väg till samma sjö visste vi av tidningarna. Jag kunde icke finna mig i att andra skördade frukterna av det arbete vi redan nedlagt på Lop-norproblemet och av den uppmärksamhet och den möda jag själv ägnat däråt.
Vid Etsin-gol arbetade 1930 två av våra expeditioner, Folke Bergman i arkeologi, Nils Hörner och Chen
IIIF Color HighRes
