kunde omfatta med handen vid vattenytan. Men de vattenvägar, på vilka vi nu befunno oss, voro endast tretton år gamla och voro som bäst i färd med att utforma sina bäddar. Den vass som slagit rot vid deras stränder och i deras strandsjöar, var en nykomling, vilken ännu icke kände sig hemmastadd och icke haft tid att utveckla sig till samma grad som vassen i den södra, nu torra sjön. Därtill fordrades århundraden och stabila förhållanden. I trakten kring nedre Kumdaria och flodens delta var allt, både vatten, växter och djur, statt på inflyttning. Icke minst därför var den färd vi nu förehade av så stort och fängslande intresse. Vi hade kommit i rätta ögonblicket för att med egna ögon bevittna en radikal och skenbart nyckfull omdaning av jordytan i själva hjärtat av Asien. Redan nu hade vi lagt märke till att fisken och alla de insekter som leva i vatten, utbreda sig lika hastigt som floden och att bland växterna vassen är den första härolden som får fast fot i det nya landet. I Loplandet utkämpade naturen — liksom i Östturkistan människorna — en strid på liv och död. I söder hade öknen, torkan, döden segrat. Här, kring Kum-daria, dukade öknen under och livet segrade i gestalt av den oemotståndligt framträngande floden och hela dess här av djur och växter.
Men ännu hade vi mycket att se innan hela det underbara skådespelet låg klart för våra ögon och innan vi kunde säga att vi definitivt löst Lop-norproblemet i hela dess vidd. Låt oss därför återvända till vår färd på Kum-daria.
IIIF Color HighRes
