Den Vandrande Sjön : vol.1 / Page 217 (Color Image)

0217	Den Vandrande Sjön : vol.1
The Wandering Lake : vol.1

0217

Den Vandrande Sjön : vol.1

The Wandering Lake : vol.1

FÄRDEN TILL LOP-NOR

gift är att ösa kanoten efter hand som den fylles av

äntrande vågkammar. Jag har en till måltiderna hö-

rande skål av emaljerat järnbleck till öskar och arbe-

tar som en galärslav. Med armbågarna söker jag att

mota och dämpa vågorna åtminstone midskepps. I

kanotens botten skvalpar och kluckar vattnet mellan

för och akter i takt till farkostens rullningar. Det är

en ojämn strid. Jag hinner inte att hålla jämna steg

med vågorna. Varje ny kam ger oss ett större tillskott

än det kvantum vatten jag förmår att på mellantiden

vräka ut med skålen. I kanoten stiger vattnet oro-

väckande. Efter hand som den fylles blir den tyngre

och allt lägre ligga relingarna över sjön. Desto lättare

blir det därför för vågkammarna att slå in och varje

ny påfyllning blir större än den föregående på samma

gång som mina och roddarnas krafter avtaga. Till

närmaste strand är det ännu mycket långt. Det är blott

en tidsfråga hur länge vi kunna hålla oss flytande och

ju längre det lider desto mindre bli utsikterna till rädd-

ning.

I dylika ögonblick av yttersta fara blir jag alltid

lugn utan att veta varifrån detta lugn kommer eller

varför. Sannolikt beror det på en undermedveten kallt

logisk insikt att situationen, då man står inför döden,

icke förbättras om man förlorar herraväldet över sig

själv och de enda vapen man har till hands. Ehuru

mina tjänare, då liksom nu fyra till antalet, stupade

och dogo av törst i Takla-makanöknen, rubbades icke

min tillförsikt. Jag kunde icke hjälpa dem. Den enda

räddningen var vatten. Om jag lagt mig ned för att dö

ISI

National Institute of Informatics - Digital Silk Road Project
Digital Archive of Toyo Bunko Rare Books