Sedan Hummel, Kung och Bergman i juni brutit upp för att över Kuruk-tagh begiva sig till Urumtji blev ensamheten och den dådlösa tillvaron för Georg, Effe, våra kinesiska tjänare och kosackerna ändå mera tryckande än förut. Den som icke varit med om en sådan situation i ett så ödsligt land, kan icke göra sig en föreställning därom. Bilarna stå på något avstånd från floden, där marken är jämn och hård men tälten äro uppslagna invid stranden. På alla håll utbreder sig den ljust grågula öknen, över vars vidder den upphettade luften dallrar liksom över en ångpanna. I norr avteckna sig Kuruk-taghs närmaste kammar som en blågrå kontur, något mörkare än himlen, vilken sällan upplivas av skyar och moln. Allt är tyst, här finnas inga människor, ingen väg. Det enda som ger värde och lindring åt detta tröstlösa landskap är floden. Men även Kum-daria är livlös. Aldrig någonsin passerar en kanot förbi, blott änder och andra simfåglar ge liv däråt.
Av de vetenskapligt arbetande medlemmarna i expeditionen var Parker C. Chen den ende som höll ut genom hela den tryckande sommaren.
Under de första junidagarna mätte han vattenmängd och avdunstning vid ståndlägret och tog emot den lilla karavan vi skickat från läger n:r 8o i Kumdarias delta, dit även Gagarin och Tagil hörde. Förgäves försökte han få bukt med vår radioapparat, som förstörts av ryssarna.
Den 6 juni skickades några östturkar med fyra åsnor och två kor till lägret n:r 8o i deltat, för att hämta
IIIFカラー高解像度
